xoxolea.blogg.se

I somras hade vi dagligen finbesök av en hare (egentligen en vildkanin men blir lättare att sära på kaninerna om jag kallar den hare). Hen satt i trädgården varje morgon tillsammans med min kanin. Det var så roligt, min kanin hade tidigare haft en kompis som gått bort samma år som vi fick ta över honom och när vi sedan varit kaninvakter åt våra vänner var det mycket spring i honom den första dagen sedan var han den vanliga gamla, lata kaninen som trivdes i sin ensamhet. Men när haren kom till honom var det en Helt annan sak. Jag vet inte vad det berodde på. Dom sprang tillsammans fram och tillbaka och dom satt på varsin sida av gallret och åt gräs.

Han var 8 år gammal, men man skulle verkligen kunnat tro att han var 1. Vad hände med min lilla keliga kanin? Jag var faktiskt fruktansvärt glad över att han skaffat sig en kompis som inte var en människa.

 

Jag var utomlands och vi fick dagligen sms av min granne, som tog hand om honom, att han mådde så bra och att hans kompis var hos honom. ''Jag tror att ni snart har 2 kaniner'' och ''hans kompis var precis här, råkade tyvärr skrämma bort henne''.
Sen kom den kvällen där min granne ringde och sa att min kanin hade dött. Blev så fruktansvärt ledsen att jag inte hunnit träffa honom igen. När vi kom hem så gjorde vi en liten stilig grav. En dag tittade jag ut, och vad ser jag?
Jo, en hare sitter framför graven. Var tvungen att ta en bild och jag måste hela tiden le när jag ser bilden. Jag undrar hela tiden om det märks för haren att hen aldrig får träffa sin kompis igen.

 

Här är bilden på haren framför stenarna och den röda rosen, min kanins lilla grav.