xoxolea.blogg.se

Jag har aldrig varit bra på att prata om hur jag känner med folk. Redan som väldigt ung mådde jag förvånansvärt dåligt och det förbättrades inte när folk pratade ner om min käre bror framför mig (vi kan stanna vid att han inte var så fruktansvärt populär och gjorde dumma saker). Mina föräldrars stress som kom från hans handlingar gick ut över mig.

 

I årskurs 1-3 fanns det ett gäng tjejer som jag inte kom överens med. Flera gånger i veckan hamnade jag i tjafs med dom.. eller vad ska man säga. Dom hamnade i tjafs med mig. Under dessa 3 år var jag väldigt tillbakadragen. Gillade att vara för mig själv och det gör jag fortfarande. Känner mig helt enkelt inte trygg med andra människor.

Jag minns ett tillfälle där jag sprang gråtandes genom skogen jagad av 10 tjejer. Jag skrek att dom skulle låta mig vara för att jag helt enkelt ville vara ensam. Jag har tills idag inte glömt bort hur gärna jag ville vara ifred och hur andfådd jag var eftersom dom envisades med att springa efter mig. Tillslut blev en lärare inblandad i det hela och anledningen till varför dom jagat mig genom skogen trots att jag bad dem att låta mig vara var ''Vi ville fråga Linnéa om hon ville vara med och leka''. Jag framstod som en idiot. Men samtidigt förstod jag inte hur det kan ha lett till att 10 tjejer jagade mig utan paus genom skogen i en halvtimme.

Att umgås med folk har aldrig varit lätt. Jag är rädd för jobbiga situationer.
På senaste tiden har jag märkt av hur folk börjar stänga ut mig vilket leder till att jag återigen gråter på kvällarna. Jag är så full av känslor så at jag inte vet vad jag ska göra.
Tillbaka till att jag känner mig utfryst, min klass är uppdelad i 2 gäng och jag har märkt med tiden hur jag hamnar mellan gängen. Det stora gänget bjuder inte mig till fester dit alla andra blir bjudna, jag får inte ens frågan om jag vill hänga med gänget till stan och som jag nämnde tidigare, jag är tillbakadragen och jag Vill Inte bjuda in mig själv till saker.

 

Jag har konstaterat att jag är en känslig person, det har en kvinna jag pratat med på BRIS likaså konstaterat.
Saker som att jag aldrig blir medbjuden tar hårt på mig och jag lägger faktiskt skulden på mig själv. Antagligen är jag jobbig.

 

Jag har försök prata med min mamma om att jag inte kommer överens med mig själv men det är förvånansvärt svårt och innan jag kommer till punkt så säger hon ''Det är normalt när man är tonåring''. Tänker inte säg emot henne. Trots det vill jag så gärna att hon bara ska lyssna och åtminstone nicka.

 

Under förra jullovet låg jag i sängen flera dagar i streck. Jag vet inte vad som hände med mig själv men jag bara kollapsade och jag Orkade ingenting. Jag sov och åt ingenting, visst var jag hungrig men när jag såg mat så tappade jag direkt lusten till att äta.  Mina föräldrar började ana att jag inte mådde bra, men allt jag sa var ''Jag är bara trött''. Nej jag var inte bara trött, jag var full av någon känsla jag inte kunde sätta ord på, så jag försökte inte ens.

 

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med detta inlägg. Kanske till att ett litet dumt ord kan vara väldigt jobbigt, eller att man kan känna att man inte är omtyckt om man aldrig får frågan att om man vill hänga med någonstans. Något sånt litet räcker för att en person ska bli ovän med sig själv.